Under hösten kommer Hall of Femmes-serien utökas med ytterligare titlar. Hjärta Smärta är mitt uppe i arbetet med dom böckerna och vi kommer löpande ge inblick i vad som komma skall. Lars Andersson träffade Angela Tillman Sperandio, ena halvan av Hjärta Smärta, för att prata om projektet i stort.
Hur ser planeringen ut – vem står näst på tur i Hall of Femmes-serien?
Först ut är 93-åriga Lillian Bassman, som kanske mest är känd som fotograf men som började sin yrkesbana som art director, vilket vi kommer att fokusera på. Därefter kommer vi att göra boken om formgivaren Carin Goldberg. Den hoppas vi ska vara klar till november, då hon ska ha en separatutställning i Paris.
Hur långt har ni hunnit med de böckerna?
Vi träffade och intervjuade alla de åtta kvinnorna i New York för första gången i mars 2009. Sedan gjorde vi uppföljningsintervjuer när vi var där igen för några veckor sedan i samband med lanseringen av Ruth Ansels bok. Det arbete som återstår är ytterligare kompletterande följdfrågor, redigering av text och bildmaterial och förstås att formge böckerna. Alla böckerna i serien kommer att vara formgivna på samma sätt som den första. Ruths bok tog nio månader att göra färdigt, varav en stor del av tiden gick åt för att ställa samman bildmaterialet, men för de andra böckerna tror vi att det kommer att gå både fortare och lättare.
Hur kom det sig att ni valde just de här åtta kvinnorna? Vad jag förstår är det en blandning av kända och lite mer okända namn – var det ett medvetet val att lyfta fram några okända formgivare?
Själva utgångspunkten för Hall of Femmes var att belysa kvinnliga förebilder. Därför ville vi träffa och intervjua ett antal kvinnor i designvärlden som uppnått en viss ålder och som hade ett långt perspektiv på sitt yrkesliv. Vi har själva saknat kvinnliga förebilder och mentorer och förstått att det varit samma sak för många andra kvinnor. Så syftet med Hall of Femmes har varit att fylla det behovet – dels för oss själva, dels för andra. Sen när det gäller urvalet så var en del av namnen välkända för oss, medan andra dök upp under researcharbetet. På det sättet är det här projektet enormt inspirerande och det känns som att det kan fortsätta under en lång tid framöver.
Alla kvinnorna är runt 50 år och uppåt, dessutom bor de alla i USA/New York – var det ett medvetet val att välja just USA-baserade kvinnor och ha det som “tema”?
Det växte fram under arbetets gång. Dels hittade vi flest namn i USA och New York, dels blev det praktiskt att kunna göra alla intervjuer i New York vid ett och samma tillfälle. Men när dessa åtta böcker är färdiga planerar vi att göra liknande böcker om kvinnliga formgivare från andra länder. Då ska det bli väldigt intressant att jämföra förhållandena och villkoren i USA med hur det har varit och är i Europa.
Har de åtta kvinnorna haft liknande historier att berätta när det gällt möjligheten att göra karriär som kvinna i en mansdominerad bransch?
Det har faktiskt varit stora skillnader mellan dem, dels är de vi intervjuat olika gamla: den yngsta är 55 år medan den äldsta är 93 och däremellan har det förstås hänt mycket. Dels är alla olika sorters människor med olika erfarenheter. Men vissa saker har de haft gemensamt, de har alla reflekterat över sin roll som kvinna i branschen och i alla intervjuer har vi kommit in på ämnen som pengar, privatliv och om hur viktiga andra människor har varit för att de har lyckats. Dessutom har allihop framhållit att det varit viktigt för dem att de haft kvinnliga förebilder och kunnat ingå i ett sammanhang med andra yrkeskvinnor. Det verkar inte spela någon roll hur talangfull man är om man inte har någon som hjälper fram en, där har flera av kvinnorna uttryck att kvinnor ofta inte har tillgång till samma sorts nätverk som män. Följden blir att ju fler män det finns i branschen, desto fler blir det eftersom de lyfter fram varandra.
Hur kommer det sig att ni valde att göra Ruth Ansel-boken först?
Vi valde att börja med Ruth därför att hon är en gigant och en föregångare inom design. Samtidigt har hon inte alls fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Alla kvinnor vi träffat har sett upp till Ruth som en förebild. På det sättet visar vår första bok precis vad Hall of Femmes handlar om och det är fantastiskt att se att vi med boken också har lyckats att skapa uppmärksamhet kring hennes namn – att det går att göra det.
Ni har fått mycket uppmärksamhet för ert projekt både utomlands och i Sverige – var det en överraskning?
Nej, det var det faktiskt inte.Vi tror att det här projektet ligger i tiden och vi vet att liknande projekt är på gång i andra delar av världen. När vi träffade Carin Goldberg sa hon om Hall of Femmes att ibland dyker vissa saker upp vid exakt rätt tillfälle. Det är ju en slags historierevidering vi håller på med, något som tidigare har förekommit i andra branscher, och nu är det dags för designvärlden. Det som möjligen har överraskat är det har fått sådant brett genomslag, både hos män och kvinnor och äldre och yngre. Vi tror att det beror på att behovet av förebilder, är något djupt mänskligt som alla kan känna igen sig i men också för att projektet delvis handlar om att åldras och att överleva i en bransch som är så ungdomsfixerad.
Sju ytterligare böcker på ett år och sedan ytterligare bokserier om europeiska och svenska formgivare – det låter mycket. Hinner ni med ert vanliga jobb med designbyrån Hjärta Smärta?
Ja, vi jobbar ju heltid med Hjärta Smärta så nu med Hall of Femmes är det som att vi driver två företag parallellt… Så självklart är det otroligt mycket tid som går åt. Till hösten siktar på att hinna klart med en bok i månaden för resten av böckerna i serien, sen i vilken takt vi kan ge ut dom beror på hur vi lyckas finansiera projektet och hur försäljningen går med de andra böckerna förstås…
Har ni några fler föreläsningar i Sverige inplanerade?
Vi har inget bestämt just nu, men målet är att Hall of Femmes ska fungera som ett paraplyprojekt som förutom böckerna även kan inrymma exempelvis föreläsningar, utställningar och workshops.
Bilderna: Hjärta Smärta hemma hos Vince Aletti (vars historia sträcker sig från David Mancusos festvåning till The New Yorkers kritikerkolumner via 20 år på The Village Voice-redaktionen) och botaniserar bland hans 1000 ton tunga magasinsamling. Sidor ur Junior Bazaar med Lillian Bassmans art direction.
